• Vatten, blad och lite tid: Om sinnen, vanor och personliga ritualer

    norregavel_yuichi_024

    Att brygga te är en enkel handling. Vi värmer vatten, låter tebladen dra och häller upp i en kopp. Ändå finns det mycket att upptäcka i något vi kanske gör flera gånger om dagen.

    Doften av de torra bladen förändras när de möter vattnet. Färgen skiftar, från nästan genomskinlig till olika nyanser av grönt, gult eller bärnsten. Den första klunken kan vara mild, medan nästa bryggning av samma blad ger en annan smak. Hur varmt vattnet är, hur mycket te vi använder och hur länge vi väntar spelar roll.

    För den som vill lära känna sitt te närmare kan det vara intressant att börja med just dessa små variationer. Vad händer om vattnet får svalna lite innan det hälls över bladen? Om vi använder fler blad men låter dem dra kortare tid? Eller om vi brygger samma blad flera gånger?

    Det finns långa traditioner och stor kunskap kring hur te odlas, tillreds och dricks. Men en personlig ritual behöver inte följa ett bestämt mönster. Den kan växa fram genom nyfikenhet, upprepning och en känsla för vad man själv tycker om.

    För keramikern Yuichi Romita blev det tydligt när han kom i kontakt med io tehus i Köpenhamn. Trots fyra år som lärling i Japan hade han inte utvecklat någon särskild vana att dricka te. Den traditionella teceremonin var något han uppskattade, men upplevde som alltför regelstyrd för sin egen vardag. Genom io upptäckte han ett friare och mer personligt sätt att närma sig teet, där det fanns utrymme att prova sig fram.

    Det är också en inställning som ligger nära hans arbete med keramik. Till Norrgavel har Yuichi skapat en shiboridashi, en traditionell japansk tebryggare med låg, vid form och ett tillhörande lock. Tillsammans med en vedeldad kopp i vildlera från Jylland och en bricka i ek bildar den en liten samling föremål för te.

    Möbler från Norrgavel
    Möbler från Norrgavel

    En shiboridashi är enkel i sin konstruktion, men formen är noggrant genomtänkt. Tebladen läggs direkt i den öppna skålen och varmt vatten hälls över. När teet ska serveras håller locket tillbaka bladen medan drycken rinner ut genom en liten öppning mellan locket och skålens kant.

    Öppningens storlek och form har betydelse. Den måste vara tillräckligt smal för att hålla tillbaka bladen, men samtidigt låta teet rinna ut utan att det tar för lång tid. En välgjord shiboridashi gör det möjligt att hälla av teet snabbt och jämnt, vilket är särskilt användbart när man brygger flera korta omgångar på samma blad.

    Den vida formen gör det också lätt att komma nära tebladen. Redan innan vattnet hälls på kan vi betrakta deras form, färg och struktur, känna doften av de torra bladen. När det varma vattnet möter keramiken hörs ett mjukt porlande. Bladen börjar röra sig, vecklar långsamt ut sig och ger ifrån sig nya dofter. Vi ser hur vattnet skiftar färg och hör ljudet när teet hälls upp i koppen. Även mellan bryggningarna finns något att upptäcka: hur bladen har förändrats, hur de doftar nu och vad de fortfarande har kvar att ge.

    Det är ett sätt att tillreda te som låter oss komma nära både råvaran och själva handlingen.

    Också föremålen vi väljer påverkar upplevelsen. En kopp kan vara tunn och lätt, en annan tung och grov. Formen bestämmer hur den ligger i handen, hur värmen känns och hur vi dricker ur den. En bricka ger plats åt det som behövs. Med tiden hittar vi våra favoriter, ibland av andra skäl än vi först föreställt oss.

    Kanske är det just det som gör en ritual personlig. Den behöver inte vara särskilt högtidlig, ta lång tid eller se likadan ut varje gång. Vissa dagar brygger vi te medan vi gör något annat. Andra gånger blir det en anledning att sätta sig ned, känna efter och följa hur smaken utvecklas.

    Det kan räcka med vatten, några teblad och en kopp man tycker om.