• Norrgavel x Yuichi Romita

    Möbler från Norrgavel
    Möbler från Norrgavel


    I ett samarbete med keramikern Yuichi Romita har Norrgavel tagit fram en begränsad kollektion av föremål för te. En handdrejad tekopp i vildlera från Jylland och en shiboridashi, en traditionell japansk tebryggare med låg, vid form och tillhörande lock. Tillsammans med brickor i ek, tillverkade av Norrgavel, bildar de en liten samling där material, hantverk och användning står i centrum.

    Vi besökte Yuichi i Malmö för att tala om vägen från lärlingstiden i Japan till det egna arbetet, om eldens betydelse för keramiken och om hur föremål får sin fulla mening först när de används.

    norregavel_yuichi_010

    Mellan handen och elden: Ett besök hos keramiker Yuichi Romita

    Yuichi Romita har fortfarande kvar ett av de första verktygen han tillverkade under sin lärlingstid i Japan. Det är täljt ur ett stycke körsbärsträ och kallas gyubera, eller kotunga, efter sin säregna form.

    ”Alla var tvungna att börja med att göra sina egna verktyg. Jag fick en bit körsbärsträ och började tälja”, berättar han.

    Verktyget används vid drejskivan för att forma kärlets insida. Det bestämmer vinkeln och mjukheten i kurvorna, och är en av de saker som kännetecknar keramiken från Karatsu, där Yuichi tillbringade fyra år som lärling. I dag bor och skapar han i Malmö, men det handtäljda verktyget följer fortfarande med honom i arbetet.

    Yuichi utbildade sig inom Nanban Yakishime, en japansk tradition av oglaserad, vedeldat keramik. Under lärlingstiden lärde han sig att förstå leran genom händerna, att behärska teknikerna och att upprepa samma moment tills rörelserna blev en del av kroppen. Men att lära sig ett hantverk och att hitta sitt eget sätt att arbeta är inte nödvändigtvis samma sak.

    Det var först efter flytten till Danmark och senare Malmö som Yuichi upplevde att han fick möjlighet att utveckla ett mer personligt uttryck.

    ”Jag hittade en anledning att uttrycka mig själv, istället för att bara producera åt någon annan. Här fanns möjligheterna, lokalerna och människorna. Det var väldigt befriande.”

    I dag är han en del av Studio Idun, en gemensam verkstad i Malmö där han har hittat ett starkt community. Att arbeta självständigt ger utrymme att experimentera, men innebär också en vardag av produktion, upprepning och fysiskt arbete. ”Produktion kan vara påfrestande, både mentalt och fysiskt. Det som ofta gör det värt det för mig är vedbränningen.”

    Att bränna keramik i en vedeldad ugn är ett arbete som pågår under flera dygn. Elden måste matas dag och natt, samtidigt som temperatur, lufttillförsel och askans rörelser påverkar vad som händer med föremålen därinne. En del går att styra med erfarenhet och kunskap. Annat måste lämnas åt elden.

    ”Man förlorar en del av kontrollen. Att mata elden under dagar och nätter är en nästan renande upplevelse, men också något som gör en ödmjuk. Det finns bara så mycket man kan påverka. Det kommer oundvikligen att bli misslyckanden, men de lär en också något avgörande.”

    norregavel_yuichi_002


    Till Norrgavels samarbete har Yuichi arbetat med en kopp i vildlera från Jylland, hämtad från ett tegelbruk som numera har stängt. Det är det sista han har kvar av just den leran. Den är mörk, grov till sin struktur men samtidigt elastisk och stark. Yuichi jämför den med leran från Echizen i Japan.

    Av den har han drejat koppar som sedan bränts i vedeldad ugn. Elden och askan ger ytorna skiftningar som inte helt går att förutse. Varje kopp blir ett resultat av både de beslut Yuichi fattat vid drejskivan och det som sker under bränningen.

    Tillsammans med koppen har han också tagit fram en shiboridashi för, en låg japansk tebryggare med lock. De två föremålen ingår i en begränsad kollektion för te, kompletterad med brickor i ek som Norrgavel har tillverkat till föremålet.

    Möbler från Norrgavel
    Möbler från Norrgavel

    Men Yuichis eget förhållande till te har inte alltid varit självklart. Trots sina år i Japan var det först i Danmark som han på allvar upptäckte tekulturens möjligheter.

    ”I Karatsu hade jag egentligen inte någon särskild testund. Ibland drack vi matcha hemma hos min mästare, men teceremonin kändes för strikt för mig. Det finns så många regler. Den är vacker, men det var inte något jag kunde föreställa mig att njuta av varje dag.”

    I Köpenhamn kom han i kontakt med Simon och Yukiko på io tehus, som var bland de första att höra av sig till honom om keramik. De introducerade honom till en annan inställning till te och till hur föremålen kan användas.

    ”De öppnade en helt ny värld för mig. Jag fick lära mig hur man använder föremålen, hur de fungerar och vad som känns naturligt. De visade mig ett mer avslappnat och personligt sätt att dricka te.”

    norregavel_yuichi_025


    Hemma hos Yuichi får vi se vad han menar. Här använder han shiboridashin och koppen han har gjort för Norrgavel för att brygga te, tillsammans med föremål ur sin egen samling. Bland dem finns en bricka lackerad med urushi från en lokal hantverkare i Majima och en liten grodfigur som han skämtsamt kallar sin tekompanjon.

    ”Han är mitt andedjur”, säger Yuichi om grodan. “Lugn och observant.”

    Det finns något befriande i den lilla samlingen. Föremålen kommer från olika håll, epoker och har tillkommit vid olika tillfällen. De behöver inte ingå i någon särskild uppsättning. Det viktiga är hur de fungerar tillsammans och vad de tillför stunden.

    För Yuichi är det också självklart att keramiken ska användas. Även de föremål som krävt många timmars arbete, som fått oväntade ytor i ugnen eller som man tycker särskilt mycket om. De är inte gjorda för att stå orörda på en hylla. Det vackra hör till vardagen, till händerna som håller i koppen och till de små handlingar som upprepas dag efter dag.

    ”Jag dras till saker som kräver tid och omsorg. Både te och keramik har något av det. Det finns en känsla av koncentration, av att verkligen vara närvarande i det man gör.”

    FEM STEG FÖR ATT BRYGGA TE
    Möbler från Norrgavel
    Möbler från Norrgavel

    Från sin lärlingstid i Karatsu bär Yuichi också med sig en tanke om att ett keramiskt föremål bara är sjuttio procent färdigt när det lämnar ugnen. De sista trettio procenten tillhör den som använder det.

    Det handlar om hur materialet fortsätter att utvecklas. En oglaserad kopp får med tiden spår av händer, vatten och te. Men också om något så enkelt som att ett föremål får sin plats i någons liv. Det blir bekant att hålla i, att hälla ur, att ställa tillbaka på sin plats.

    För Yuichi finns ingen motsättning mellan den kunskap och disciplin som hantverket kräver och friheten att använda föremålen på sitt eget sätt. Kanske är det snarare den kombinationen som intresserar honom: att lära sig något ordentligt, för att sedan upptäcka vad man själv vill göra med det.