Bosse Rosander
Nirvan Richter, 28 maj 2013
Livets förgänglighet; minns ni introt till HBO-serien Six feet under… en helt vanlig dag, så händer något och det vita ljuset tonar fram och blir totalt. Det vi kallar livet är till ända. Formgivaren, fotografen och illustratören Bo Rosanders hjärta slutade slå i hemmet i Skillinge en söndag i april, som Björn Rietz skriver i sin vackra dödsruna (SvD 19 maj 2013). I fredags var vi många som tog farväl i Uppsala.
Bosse halkade in i mitt & Norrgavels liv kort efter Bo-mässan 1993. Hans och f d hustrun Ingelas hem i Skillinge gjorde starkt intryck på mig – så snyggt, så snyggt OCH befriande opretentiöst.
Jag noterade dess modernistiska touche, något jag själv kom att avstå från ännu många år men bejakade kontrasten till den jordbundna dovheten som då var Norrgavel. Bosse tyckte mina möbler stod sig oberoende av färgtyp och kulör.
Första katalogen 1994 och Norrgavels värdegrund med Bosses signum på baksidan – vi ses
Jag hade klart för mig vad jag ville, men saknade verktygen att nå dit. Med sitt skarpa öga och sin goda smak hjälpte Bosse oss att få stil redan på första katalogen. Och han var inte nådig, men humoristisk… om en spegel, typ fästmansgåva jag gett min blivande hustru, uttryckte han något i stil med Det är dålig smak, den tycker jag inte vi ska ha med. Och så fick det bli. På mitt pluskonto får man nog lägga ett stort mått av tillit om jag inser någons genialitet. Han drog till med ett starkt koboltblått omslag som kontrast till temperans finstämdhet, omvandlade min handgjorda logga till det den i stort fortfarande är – norrgavel rakt upp och ned – och envisades med att den på omslaget skulle vara svagt gultonad i kontrast till klädskåpets vita siluett, trots att det nästan inte var synligt. Jag var härligt förundrad; han blev min skola i otaliga projekt genom många år.
