En ny dag. Trots allt.
Nirvan Richter, 28 september 2013
Gryningsljusets färgsceneri är overkligt… vackert. Överjordiskt, NEJ, just jordiskt vackert – så vackert, så värdefullt, så överväldigande är det. Livet på jorden. Solen… stiger från öster; som den ska.
Parallellt med IPCCs ruggigt illavarslande klimatrapport igår. Klar luft och morgonkyla. Svanarna glider stillsamt förbi. Havet kav lugnt och det är tyst, totalt. Min skugga är trettio meter, så tjugu, tio – och en ny dag är här. Gud ske lov, må vi idiotiskt handlande människor besinna oss innan för mycket har blivit oåterkalleligt. En intensiv arbetsvecka är till ända och veckoändan befriande tom. Liksom almanackan för nästa vecka; helt djävla tom! – hur ofta har det hänt? Och helt oavsiktligt. Bara tacka och ta emot. Arbetsuppgifter saknas i alla fall inte; vi är inne i en grymt dynamisk period med tusen blommande blommor. Och även om en helt planeringstom vecka förvånade mig då jag tacksamt konstaterade det efter avslutat arbete på kontoret halv åtta igår kväll, så försöker jag att aldrig fullteckna mig – jag älskar mitt arbete men strävar efter att inte boka in min tid mer än högst nödvändigt. Att kunna möta dagen som den kommer, som om den varade i det oändliga… utan tider att passa, utan egna eller andras förväntningar men med ett öppet och klarvaket sinne i fokuserad närvaro. En sådan lyx!
Reflektioner från läsarna
Ulrika skriver: 28 september 2013 kl. 16:25
Kontakt med naturen förstärker sinnet och fördjupar känslan av tacksamhet. Har själv suttit på golvet i vardagsrummet på vår nya lgh värmts av höstsolen och tittat ut genom fönstret på älven som stilla flyter förbi . Jag blev överväldigad av just stilla tacksamhet, över att ha alla sinnen i behåll, av att kunna älska och få bli älskad (att som 50 åring vara galet förälskad :) att överhuvudtaget vara en del av alltings varande, insikten är svindlande och helt underbar.
Nirvan svarar: 30 september 2013 kl. 10:50
Hej Ulrika. Härligt!
Jo… naturen, liksom skönheten, liksom kärleken kan verkligen fungera som, det Eckhart Tolle kallar, doorways in i vårt djupare sanna jag. Det finns många små knep man kan ta till. Samtidigt är jag för egen del observant på att inte göra mig beroende av dörröppningarna. Verklig frihet infinner sig först då man övat upp förmågan att nå sitt djup, t o m då dörrarna är stängda. Annars hamnar man lätt i Om bara… jag hade haft någon att älska… jag hade varit på fjället… det inte vore så fruktansvärt fult här… Djupet bär vi alltid latent inom oss alldeles oavsett vad som i stunden sker på utsidan. Det är helt enkelt emot alla naturlagar att vi skulle kunna mista det – vi ÄR det.