• Hjälp mig förstå att livet inte är fel

    Nirvan Richter, 16 september 2011

    De senaste tio åren har jag haft som mantra att Livet är perfekt. Det är vår egen (o)förmåga att hantera det som är problemet. Man får det man behöver (lära sig något av) har varit en annan favorit… Och så förlorar jag min älskade Victor bara 21 år gammal… Utmaningen har onekligen fått andra dimensioner. Och ändå, jo, visst gäller det fortfarande. Men ibland behöver jag ge mig själv tid att komma tillbaka till det. Då sänder jag ut en bön, hjälp mig… Det är inte ord som behövs, för det finns inget att förstå. Denna insikt är för mig det viktigaste steget tillbaka hem i mig själv… ja, till det stället där allt – hur konstigt det än kan låta – fortfarande är helt perfekt.

    Tål ni ytterligare en sentens… Egna barn är ens bästa lärare. Genom barnens olika stadier får vi som vuxna möjlighet att förstå vår egen uppväxt, och därmed oss själva. Det är också från barnen, speciellt i tonåren, som vi får höra sanningarna som ingen annan vågar uttala. Att barnen ska dö före oss vuxna har liksom inte ingått i min bild. Mer än som rädsla att något skulle hända någon av dem. Så har det ändå hänt. Och Victor fick lära mig om döden. Och förstås om livet. Det perfekta.

    Akvarell Nirvan Richter juli 1991

    Reflektioner från läsarna


    Marianne skriver: 23 september 2011 kl. 07:59
    Den här länken har jag haft glädje av en tid. I månader glömmer jag att läsa citaten, men så kan jag vakna ur en dröm som dröjer kvar under dagen och rådbråkar sinnet och jag hittar tillbaka. Ibland är det helt rätt, ibland inte alls. Bortsett från “budskapen” så är själva idén med Daily Note, som kan läsas på flera språk, lite unik.
    http://paulbruntondailynote.se/index.php?setLang=


    Nirvan svarar: 10 oktober 2011 kl. 12:54
    Tack för länken Marianne. Jag läste den innehållsrika beskrivningen av Paul Bruntons liv och verk. Helt fascinerande. Tiden i väst var väl inte mogen för det han hade att dela med sig av. Själv hade jag inte heller hört talas om honom, men känner mig väl förtrogen med det han förmedlar – i ord har jag hört det från fler upplysta mästare. Min djupa längtan är att VARA det.

    Annika skriver: 23 september 2011 kl. 17:13
    Outgrundliga är livets vägar- och ändå ter sig tillvaron tämligen inrutad och full av slentrianmässiga beslut och tankar. Att drabbas av det som inte går att förstå ställer allting på ända. När vi nåddes av budet om olyckan svindlade tusen tankar snabbt genom huvudet; min egen dotter och alla de unga vännerna som inte ska behöva uppleva en sån tragisk förlust. Tankarna gick till er, som förälder till förälder, och känslan av tomhet som förlamar och förbryllar. Livet är långt ifrån perfekt och samtidigt är det så utsökt raffinerat in i minsta beståndsdel…en motsägelse som förmodligen är det som skapar dynamiken i vår tillvaro. Victors låga må ha slocknat, men inte ljuset som han spred runt omkring sig.
    Jag ser mycket fram emot den nya hemsidan till hans minne!
    Många varma hälsningar från
    Annika N-Z, Matildes mamma


    Nirvan svarar: 10 oktober 2011 kl. 19:46
    Tack Annika för dina vackra ord… lågan och ljuset… Vad gäller tomheten, var jag länge rädd för den. Den känns avlägset hemsk då man betraktar den utifrån. Till min förvåning, är det samma ord jag använder för det mest underbara tillstånd jag upplever i meditation sedan många år. Då jag lärde mig att dyka in i tomheten var det som att äntligen komma hem och jag ville inte därifrån..

    Maria skriver: 26 september 2011 kl. 09:44
    Livet i sig självt ÄR perfekt. Men ALLT I livet är inte perfekt. Att en förälder överlever ett barn är väldigt svårt att såväl förstå som acceptera, och personligen tror jag inte att man någonsin kan förstå eller acceptera det.
    Det gäller nog bara att förlika sig med att även ett perfekt liv innehåller inslag som är så långt ifrån perfekta som man kan komma, men som ändå är en del av livet.
    Skickar värme och styrka genom cyberrymden till er alla och hoppas att tillvaron med tiden känns ljusare!


    Nirvan svarar: 10 oktober 2011 kl. 14:33
    Tack för värmen genom cyberrymden Maria.
    Jag brukar säga att det inte finns något att förstå… det är som det. Och samtidigt beror det ju på vad man lägger i orden, för även om jag tror jag har mod att acceptera det som hänt så är det svårt att till fullo ta in det. I mitt meditationsutövande har jag genom åren övat mig i att betrakta det som sker – att vara med det som är, precis som det är – utan att döma och utan att välja. Vare sig det gäller rädsla, ilska, glädje eller sorg. I detta upplever jag stor frihet.
    Tänk förresten, det är bara en generation bakåt i tiden, då det tillhörde ett vanligt liv att mista barn. Min farmor och farfar miste fyra barn mellan 1911 0ch 1921, bara tre av sju barn nådde vuxen ålder.

    Jeanette skriver: 9 november 2011 kl. 22:01
    Det har gått ett år sedan samma sak hände mig (samma ålder fast dotter) och ändå känns det som om det nyligen har hänt.

    Så sakta kom förmågan att känna glädje tillbaka, liksom det underbara som musiken ger, liksom min läsförmåga – kroppen stängde av och jag följde det kroppen berättade för mig.

    Livet hamnar i ett annat ljus och samtidigt är det samma ljus – livet utanför fortsätter som om inget har hänt. Själv kom jag till insikten att jag måste välja – livet eller samma väg. Jag valde livet och glädjen och nuet – inte panikartat utan lugnt och sansat så att jag verkligen får smaka på livet.

    Mitt barn lever inom mig och hon var vid min sida i 21 år och det är detta jag skall glädjas åt, minnas och hylla.

    Någon sa mig att energier förgås inte de antar bara annan form – ibland är hon en fågel som kommer på besök lite för ofta, ibland är det den envisa blinkningen från en glödlampa som är alldeles ny. Självklart är tomheten, saknade och kärleken kvar och emellanåt gör det förbaskat ont.

    Det var mycket om mitt, men min ambition är att ge ett litet perspektiv och dela din sorg – jag vet hur det känns ..