Let Life happen

Nirvan Richter, 5 oktober 2012

Jag får ofta frågan varifrån inspirationen till mina möbler kommer. Japan och Shaker brukar vara ett svar – två kulturer med starka band mellan design och livets existentiella frågor.

Samtidigt hör det till det förgångna. Tänk Livet som ETT andetag. Och att varje andetag kan delas in i fyra faser – tomrummet före, själva inandningen, stillheten på kulmen och till sist utandningen. Om tomrummet före är i livmodern, så hör inspirationsfasen i livet till inandningen (förstås), från första andetaget, genom alla skolningsåren till förverkligandet i arbetslivet. Så följer livets kulmen då erfarenheten gör allt så mycket enklare. Och till sist, handlar det om att våga utandningen, då inspiration kan förbytas i entusiasm (fylld av Gud, tror jag det betyder), att helt enkelt hitta vägar till förhöjd livskänsla och utifrån detta nya varseblivande låta Livet självt styra.

Som ung var jag besatt av Shaker. Instuckna i mina Shakerböcker finns tidningsklipp från 1969 (Form: Shaker – de utvalda hantverkarna), 1974 (Form: Shakers – förverkligad utopi) med utställningen på Nationalmuseum: Shakers – liv och produktion i ett religiöst samhälle…

I mitten av 1980-talet, som en skänk från ovan – jag var fullkomligt förbluffad – kom så en dag ett brev från museichefen för Shaker Village i Canterbury, den sista platsen med då ännu levande shakermedlemmar (eftersom de levde i celibat och inte längre fick adoptera barn, så dog sekten ut). Hans namn var Richard Kathmann och han skrev till mig i egenskap av Servas-medlem. Servas är en fantastisk uppfinning – en organisation bildad efter andra världskriget baserad på förståelse, tolerans och världsfred. Man upplåter sitt hem till främlingar och kan själv bo i privata hem utomlands. Så gav existensen mig gåvan att under fler dagar få insupa av hans digra kunskaper.

Detta är trettio år sedan. Richard bad om tips i Stockholm och jag kontaktade dåvarande chefen för Skansen, Eva Nordenson, som jag mött vid några tillfällen. Till min förvåning var Richard tydlig med att inte forcera fram ett möte, utan bara om det verkligen passade. Från mitt dåvarande Ikarosperspektiv – typ, hade jag bestämt mig för något, så såg jag till att det blev så… – var detta förhållningssätt helt nytt och oprövat. Långt senare ägnade jag ett helt år av mental träning åt att skilja på att forcera och att fokusera. Sedan många år finns det nu som en naturlig del i mitt blodomlopp… bara om det passar, om det är rätt så blir det så, annars är det också bra som det är… let go of control, let Life happen!