Paris 1800-1900-2000

Nirvan Richter, 8 februari 2014

1800-talet känns långt borta…
I julas började jag plöja På spaning efter den tid som flytt av Proust – efter tusentals sidor på Paris boulevarder och salonger med männens demimonder och kokotter, framstår François Hollandes lilla snedsteg mer comme-il-faut, men inte desto mindre…
1800-tal; hallå det är 2014 och la gloire en del av EU. Dubbelspel är inget smart sätt att hantera sin karma. Experimentet Sartre & de Beauvoir känns mer livgivande, jämlikt åtminstone i teorin, men 1900-tal.

Mässan flyttar ut på stan...

I januari besökte jag mässan Maison & Objet i Paris tillsammans med Inger W Kähr, som med vårt utvalda sortiment av textil och belysning mm ser till att Norrgavels butiker förhåller sig till tiden; det är väl ungefär så man skulle kunna beskriva det – trots att jag strävar efter tidlöshet i möblerna, så behövs uppdateringar eftersom politiska, kulturella och sociala förändringar avspeglar sig i vårt sätt att inrätta våra hem. Parismässan känns ganska bra på att kanalisera nya strömningar.

Då jag som 17-åring besökte Paris första gången var jag helt hög av alla intryck; ville uppleva max och kunde liksom inte få nog – minns hur jag köpte galna designprylar, fotade skyltfönster jag aldrig sett maken till och fascinerades av den förfinade lyxen… inte minst i kontrast till 1800-talsrummet med tvättställ för trettio kronor natten.

Så träffade jag mina barns mor, vars mor var parisiska, vilket gav mig inträde till en värld som tangerade Prousts;
jag var överväldigad, fyra meters takhöjd med salonger i fil mot kajkanten på l’île de la Cité, glittret från Seine och solblekta sidentapeter vars färgbevarade ovaler och rektanglar avslöjade tidens gång – där blev vi, av afrosvart servitör i vit jacka och dito vantar, serverade färsk sparris på silverfat alltmedan madame, 94 år och makalöst vital, förhörde sig om vår unga svenska generations syn på fri sex… ja hon hade varit skilsmässoadvokat, men ändå!

Efter skilsmässan hade jag vid sekelskiftet ett kort förhållande med en kvinnlig meditationsmästare och minns hur förälskelsens framtidsdrömmar om våren i Paris helt kom av sig av hennes respons… vad skulle man göra där?
Jag var mållös, men fick till mig en värdefull lärdom om närvaro – på ett plan, varför längta till Paris när man kan vara här och nu; på ett djupare plan, ”jag ÄR” oavsett här eller i Paris.

Den ultimata friheten är förmågan att bara vara; oavsett var den fysiska kroppen befinner sig – om man är berusad av livet (gäller kanske också alkohol :), så spelar det liksom inte så stor roll var man är.
Entusiasm – att vara fylld av Gud (vilket vi förstås är allihop) har ersatt den Inspiration jag tidigare var så beroende av i mitt skapande.

---

Reflektioner från läsarna

Helena skriver: 20 februari 2014 kl.00:25
Fin bild av din upplevelse.