Smärtsamt vackert

Nirvan Richter, 17 januari 2012

Peter Gerdehags nästan smärtsamt vackra SVT-dokumentär – Landet som inte längre är – om hur livet för några kvarvarande småländska småjordbrukare gestaltar sig, har just tonat bort. Kvar dröjer sig ett stilla vemod av en svunnen tid, en tid som ligger märkligt nära bakåt i tiden. Min dalmas till far växte upp i undersköna Enviken intill ett stilla vattendrag som breder ut sig mellan de blå bergen och med åkrar, ängar och skog in på knuten. Han lämnade fädernegården för moderniteten i Stockholm, men tog varje helg år efter år med familjen tillbaka. Jag inser med full kraft vilken rikedom jag därmed fick inblick i som barn.

Primitiva kulturer är ofta naturligt vackra. Jag tänker på det då jag idag ser bilder från Indien – mycket snart är allt detta borta. Nostalgi känns inte livfullt, men den del av modern kultur som förfular och förstör naturen känns fruktansvärd – värd att frukta.
Jag minns alla gårdens djur; arbetshästen, korna, grisarna, hönsen… mjölkningen, liksom älgjakten, kräftfisket… tömma näten på gädda, abborre, mört… Själv lyckades jag med kusins hjälp i alla fall föra vidare upplevelsen av att hässja och bärga hö till mina barn.

Min faster odlade lin med rötning i sjön, bråkning, skäktning, häckling, spinning, vävning… jag använder fortfarande hennes handdukar efter 60år (!). Också hemvävda ullmöbeltyger finns kvar… och dubbelstickade raggsockor, de bästa jag haft! För trettio år sedan testade jag själv att väva trasmattor på en av gårdens vävstolar… med avlagda kläder i kretslopp, Fristadsbyxor gav en vacker blå färg… mattan finns kvar i mitt sommarhus. Undrar om man fortfarande såpskurar sina trasmattor i tvättrännan intill dammluckorna ovanför Vågsjön.

Filmens slipsten under sitt skärmtak gav mig en total flashback, lätt åtkomlig för att alltid hålla gårdens liar och yxor i stånd. Jag har fått min farfars verktygsskåp, som han förstås själv tillverkat på gården – han dog 1922 då min far var dryga året. På gården fanns en hel uppsättning gamla profilhyvlar för att hyvla fram vackra hörn på bruksföremål, möbler, hussnickerier – var och en märkta med gårdens bomärke. På somrarna flottades timmer, på vintrarna sköttes kolmilorna.

Minnet far iväg; jordpäron (potatis), bärbuskar, dalior och pelargoner… hålkakor, äkta getmesost och kaffe på fat. Bondens marknad är ett tecken i tiden – lätt att ironisera över, ibland gränsande till det patetiska… och ändå, det är helt underbart om vi kan hitta tillbaka till några av de kvaliteter som faktiskt gått förlorade. Vurmen för surdegsbröd och äkta heminredning står för en längtan att förstå, att vara delaktig, att skapa, att känna att det är äkta och på riktigt. Gott så! Vad gäller Norrgavel, kan vi alltså tacka min far för äktheten och enkelheten, men utan min mors borgerliga tillskott av förfining och njutning hade det nog blivit svårsmält :).

---

Reflektioner från läsarna

AnnaGreta skriver: 17 januari 2012 kl.17:12
Skönt att läsa, tack för återblicken i min uppväxt. Jag anar…. är det kanske därför som jag så starkt uppskattar Norrgavels möbler.

---

Maria skriver: 17 januari 2012 kl.21:53
Spännande läsning. Jag är från Enviken och förstår på beskrivningen ungefär var du menar. Mina föräldrar bor i Övertänger och vi har glädjen att ha en egen liten stuga från 1800-talet på gården, där vi tillbringar så mycket tid som möjligt. Det blir en hel del eftersom vi bor i Falun. Där läste jag Boken om Norrgavel i julas. Vårt bomärke har jag tatuerat. Vad hette din far eller vad var det för gårdsnamn?