Bli det du är
Nirvan Richter, 11 oktober 2013
Gryning (kökets kroklist med linneförkläden)
Händerna rör sig över min kropp. Långa lugna mjuka och varma drag. Emellanåt, unnar jag mig massage; som den finaste gåva att ge mig själv… oftast då utsidan i vardagen är på väg att tränga bort insidan. Jag är närvarande i varje beröring och en dryg timme passerar snabbt. Precis som arbetsdagen. Vart tog den vägen? Och året… just tillbaka efter semestern… så är det höst, igen… med kylan, mörkret… så julen, januarisnön, vårsolen, spurten inför semestern. Och Livet… var tog ”livet” vägen? På stan, ser jag unga (!) män på trettio-fyrtio – de utstrålar att de tror på de romantiska* drömmarna som ryms i det vi kallar “livet”… denna serie av events; dagis, skola, yrkesliv och karriär, fredagsmys, föräldrar som dör, triathlon, barnbarn, demens och egen död. Ett radband som bockas av. På utsidan. Medan insidan kanske förblir dold. I värsta fall, menar jag verkligen, tills vi ligger för döden – om inte förr så infinner sig frågan då, var detta allt, hade det funnits ett annat sätt att förhålla sig… typ från denna utsiktspunkt, om jag insett det jag först nu inser… vad hade jag då gjort för val? Förlängningen av denna romantiska* “livsdröm” är sorglig. Varför fastna i den? Då jag betraktar fyrtioåringarna kastas jag runt i tiden; fattar inte att “jag” (i betydelsen min kropp) inte är där, känner ingen skillnad på dem och mig… kommer, idiotiskt, på mig själv med förundran att “jag” faktiskt nu är tjugo år äldre. Så besinnar jag mig, stoppar tanken, tar av de romantiska* brillorna och återvänder inåt, bortom… och är då det jag alltid varit och alltid kommer att förbli… “jag” är solen som värmer, vinden som fläktar, löven som prasslar… energi i ständig förvandling… och evig tomhet. Som rymmer allt.
Skymning (Skäderviken förra helgen)
*) Jag använder ordet romantisk i betydelsen att vi lever livet utifrån idéer/förväntningar om hur det borde vara, men blundar för hur det verkligen är. Genom att först medvetandegöra och därefter släppa dessa idéer, kan vi öppna upp för ett mer autentiskt liv med närvaro i varje stund.
Reflektioner från läsarna
Greta skriver: 11 oktober 2013 kl.11:39
Två frågor Nirvan:
Varför skriver du inte en bok samlar alla dina blogg inlägg i en samling. Skälet – dina texter kan man läsa många många gånger….mm.mm.
Fråga två varför lade du ner din utbildning som du skapade tror det var i Järpen ( början av 2000 tal.)
Nirvan svarar: 11 oktober 2013 kl. 14:36
Hej Greta,
svaret på båda frågorna: tidsbrist... :)
Skämt åsido… Richterskolan var spännande, men slukade ledig tid = tid att göra ingenting. Att fortsätta utveckla Norrgavel är ett heltidsjobb, minst. Visst vore det kul att någon gång ta steget att skriva en bok… det kanske kommer. Tack för uppmuntran!
Karin skriver: 11 oktober 2013 kl.14:47
Hej Nirvan
Så skönt att läsa dina inlägg. Att du törs vara så ärlig och sann gillar jag. Dessutom är jag jätteglad för mitt nya vitrinskåp från Norrgavel! Det sprider skönhet och trivsel!
Tack!
Maria skriver: 12 oktober 2013 kl.22:58
Var sak har sin tid … och var tid har sin insikt … varje ålder har ett djupare skikt av insikt … så det jag ser idag … vid en ålder av 53 … det kunde jag inte se – i alla fall inte på samma sätt – när jag var 35.
Tack för dina tanke-genererande ord.
Nirvan svarar: 14 oktober 2013 kl. 09:18
Verkligen så Maria,
både på ett personligt plan och på ett vidare kulturellt – läste att kineserna sitter fast i sina bilar för att de förknippar dem med framgång; att cykla = att inte ha lyckats. Samhällen och kulturer behöver också gå genom olika stadier.
Samtidigt tror jag man ska fortsätta samtalet och försöka förändra från grunden. Jag önskar vårt skolväsen, utöver att sprida kunskap, också hade fokus på visdom – typ, konsten att var människa, olika sätt att förhålla sig till det vi benämner verkligheten. Själv törstade jag, inte minst i tonåren, efter vuxna förebilder som kunde visa på olika vishetsvägar.
Maria svarar: 14 oktober 2013 kl. 13:30
Intressant att du nämner skolan, Nirvan … är just där och gästspelar som vikarie. Önskar precis som du att skolan kunde ha ett tydligare uttalat fokus på livsvisdom … och att det oftare kunde förekomma en dialog om varför eleverna behöver få kunskap i de utvalda ämnena. Hoppas att vi snart kommer att göra en helomvändning inom skolpolitiken … och även här är det precis som du säger: “… behöver också genomgå olika stadier … fortsätta samtalet och försöka ändra från grunden”.
Därmed inte att förringa att de allra flesta vuxna som är i skolans värld gör en skillnad för eleverna … men allt för ofta kommer kraven från så väl politiker som föräldrar … och den tillfälliga mediadebatten … i vägen.
Gästspelar du, Nirvan, med din livsvisdom och kunskap … i de unga människornas värld ibland? Du skulle göra en stor skillnad … även där.
Greta svarar: 15 oktober 2013 kl. 15:59
Maria, använd tiden, “verka” där du är, sprid din klokhet nu när du som vikarie befinner dig i den så viktiga värld. En möjlighet att ge av din visdom.
Nirvan svarar: 15 oktober 2013 kl. 17:00
Händer till och från att jag gör nedslag på designskolorna och skulle nog säga att de flesta blir berörda av det jag förmedlar; en del blir förvirrade då det ligger utanför boxen men många delar med sig av typ äntligen ett sätt att få ihop kunskap och en djupare mening. Jag slås alltid av förvåning över att det jag förmedlar verkar så apart från det de är vana vid; som om livsfrågor bara kopplas till psykologer, filosofer och präster, liksom att frågorna verkar så abstrakta, att de saknar verktyg. Men jag ser också tecken på förändring; ett friare tänkande, längtan till ett materiellt sett mindre statiskt liv, ambition att göra skillnad både för planet och medmänniskor…
Greta skriver: 24 oktober 2013 kl.12:07
Nirvan, Jag kommer tillbaka till min fundering/önskan om att du bör skriva en bok. Har stor förståelse över att Norrgavel behöver stora delar av din tid. Men jag kan ändå inte släppa betydelsen/vikten av att du ska ge ut en bok (kanske då att de lärare som får den i sin hand väljer att föra in “livskunskap” i sin undervisning)
Jag tänker så här utifrån mitt eget entreprenörskap att ibland tror jag att det blir “bäst” om jag gör det själv men i livet har jag upptäckt att när jag vågar delegera blir det ofta minst lika bra, ibland betydligt bättre som när jag valde att göra det för egen “maskin”. Vad vill jag med att plocka in mig själv i dessa rader. Jo, Nirvan du berör tiden som ett hinder till att skriva en bok tänk om det är så, jag vet inte då jag inte känner dig att du skulle kunna delegera en del inom Norrgavel en del av de uppgifter som idag ligger på dig, just för att frigöra tid till att skriva en bok. En bok med din livskunskap/visdom kanske med en “ton” av Norrgavel (bildmässigt).
En tanke en önskan…….kanske en verklighet
Nirvan svarar: 24 oktober 2013 kl. 17:26
Hej Greta,
kul och tack att du inte ger dig :)
Jag är rätt duktig på att delegera – har t ex släppt VD-skapet sedan ca ett år. Och tackar ofta nej, t ex till “events”. En del i mig skulle verkligen, på ett klart och tydligt sätt, vilja förmedla de insikter jag alltid själv längtat efter i mitt liv. Jag har nog lite för höga krav också, typ att man måste vara “upplyst” innan man skriver en bok… i stället för att acceptera den nivå man kommit till och göra det bästa man kan. Och formen; mina idéer har rört sig precis i den riktning du antyder. Jag tar in det!
Greta svarar: 30 oktober 2013 kl. 08:22
Anar att du har förmåga att delegera….ett försök att få dig att ta steget till att föra ut dina texter till en större skara.
Jag delar inte din uppfattning om att vi måste vara “upplyst” för att ta steget i en riktning som här, att skriva en bok. Jag tror på, vägen är en rik källa och genom den har vi möjlighet att utvecklas. Jag vet inte men jag tänker idag så här; tänk vad tråkigt det skulle vara om jag bara fick möta “upplysta” människor jag behöver motsatserna för att känna mig levande.
Nirvan låt en värdefull bok komma ut bland allt annat.
Önskar er alla i södern en blåsfri dag.
Nirvan svarar: 30 oktober 2013 kl. 12:31
What to say… kanske, vägen är målet… jo, ur mitt perspektiv är det så, och kanske att det är enough? I förhållande till “mig själv”, har mycket hänt sedan jag började praktisera meditation – vissa saker hade säkert kommit av sig själv med ålderns vishet, men min övertygelse är att processerna snabbas på något oerhört. Och samtidigt, då jag möter människor med en starkare genom-/upplysning öppnar sig än djupare lager.
Vad gäller människomöten; jag lever med bilden av att vi möter de människor vi är mogna för – ytterst ser vi oss själva i alla möten. Det är också anledningen till värdet att möta “upplysta” människor, att genom spegling se det upplysta i sig själv.
Tack igen :)
Greta svarar: 7 november 2013 kl. 12:18
Tack, en text till!