Om ilska

Nirvan Richter, 29 mars 2013

En artikelserie i SvD de senaste dagarna om ilska gör mig påmind om mitt eget förhållande till känslan.

Ilskan var en stark kraft under min uppväxt. Det berättas att min far helt från barnsben varit oberäkneligt lynnig troligen sammanhängande med att han i tidiga barnaår förlorade sin far och kort efter sin mor. Oavsett orsak, så satt ilskan i livet ut. Han var som en vulkan, att växa upp i hans närhet innebar att alltid vara på vakt inför nästa utbrott.

I onsdags handlade svenskans artikel om att ilskan ofta döljer nedstämdhet och underliggande känslor som sorg och rädsla. Så är det verkligen. Min far fastnade i ilskan och omgivningen bemötte honom i det han för stunden såg som orsak till den. Och mönstret går förstås i arv till dess det genomlyses.

Psykologen Ylva Olsson-Hjälmdahl berättar, att Personer med depression kan ibland prata om att de får utbrott mot sina barn som de skäms över.
Jag kommer aldrig att glömma det fullkomligt oförstående barnansiktet som mötte ett av mina vredesutbrott. Att skämmas är bara förnamnet, jag kände avgrundsdjup sorg, misslyckande och ånger, vilket lyckligtvis inte stannade i självförakt utan gav tillräckligt bränsle att ta itu med de underliggande mekanismerna.

Händelser som den ovan, gjorde att jag ända upp i vuxen ålder var rädd för min egen ilska, vilket i än högre grad gällde min omgivning. Den första befrielsen kom i en “Möt dig själv-kurs” på Mullingstorp vid 1990-talets mitt, ungefär samtidigt som Norrgavel började få luft under vingarna.
I en gruppsession uppmanades jag att släppa fram min ilska, att bejaka den. Min idé dittills var att den skulle förgöra allt i sin väg om den inte hölls tillbaka. Nu fick jag en ofantlig gåva – Du får bli precis hur arg du vill! Bara tre begränsningar; du får inte skada dig själv, inte någon annan och inte förstöra inredningen. I övrigt fritt fram. Det var stort. Fem, tio vuxna mestadels män barrikaderade sig improviserat bakom stora madrasser som jag fick gå lös på. Det var starkt, det var befriande och till min stora förvåning övergående! Efterlämnande ett härligt tomt lugn och frigjord glädje.

Utlevelse är ett sätt. Ett annat är att gå inåt, inlevelse. Det är magiskt, och bygger på förmågan att vara totalt närvarande. Initialt behöver man någon vid sin sida som kommit lika långt eller längre i sin mindfulness, med tiden kan man guida sig själv. Man startar i ytlig affekt, t ex ilska, och förstärker den succesivt mentalt – utan att agera ut – till dess man är totalt uppfylld av den. Om man förmår att gå in i stormens öga och vara total i ilskan, inträffar det som känns helt magiskt; i ett ögonblick är känslan som försvunnen och upp öppnar sig porten till det som ligger under… en ny känsla, kanske rädsla… processen upprepas, kanske att sorgen friläggs i nästa port. Den innersta porten är rent varande, man har kommit hem. Jag har sett så många ansikten gå från totalt fastlåst spänning till helt avslappnad lycksalighet. Efter att själv ha gjort resan om och om igen, lossnar gradvis den inlärda kopplingen mellan yttre händelser och ens egna inre reaktioner. Man får ett verktyg att sluta projicera.

Ilskan är en kraftfull källa, användbar till mycket livfullt om den hanteras medvetet och vuxet. Ett verktyg i vardagen är följande tre steg:

» Ta problemet tillbaka till dig själv (det är inte din partner/chef/ditt barn som är orsak till din ilska), ansvara för din egen ilska, äg den.

» Visa total villighet att ändra ditt mönster som gör att du försätter dig i denna situation (kanske att du använder ilskan för att slippa se något annat, ilskan ger dig kanske någon omedveten sekundär vinst). Du kan förstärka effekten genom att be en ”bön” om hjälp.

» Släpp frågan, fortsätt inte att älta. Du har gjort det du kan. Själva förändringen, den djupare transformationen, som förändrar hela ditt livs spelplan och löser upp ilskan inifrån, kommer av sig själv och är inget du kan forcera fram. En dag, out of nothing, inser du till den egen förvåning att du är fri.