Sorgearbete alternativt Nirvana

Nirvan svarar: 28 januari 2012 kl. 18:09
Hej igen. Tack för din längtan efter tydlighet. Har avvaktat några dagar eftersom jag inte har några “färdiga” svar på dina kommentarer. Jag skulle uttrycka det som att jag varken “tror” eller “hoppas” på någonting (obs, ej att förväxla med uppgivenhet). Det handlar inte om det. Det handlar om att “vara” och uppleva det. Jag bryr mig inte så mycket om en eventuell existens efter detta liv (men jag utesluter det på intet sätt därmed), utan fokuserar på detta liv, här och nu. Meditation handlar inte om att försöka släcka någon tro, utan om att i djupet av sig själv slappna av och acceptera det som är i stunden – andningen, kanske en fysisk sensation i kroppen, en känsla, ett ljud, en doft… ur detta att vara extremt närvarande i stunden växer efter övning en djup andäktig frid, som jag kallar tomhet. Upplevelsen i detta tillstånd är att det står bortom allt, är alldeles oberoende av allt, är ”det som alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara”. Paradoxen är att denna “tomhet” rymmer allt, då den infinner sig känns det som att äntligen hitta hem och jag vill aldrig därifrån. Gåvan är att inse att vi ÄR denna tomhet. Du frågar vad vi ska med tomhet utan hopp. Eftersom denna “tomhet” rymmer allt, finns inget behov av det du kallar hopp. Behovet av hopp kommer ur vår identifiering med den fysiska världen. Genom att släppa “tron” på den fysiska världen öppnar man upp för himmelriket redan här på jorden. Kanske är det det du kallar Skaparens ljuva nåd.

Nirvan svarar: 30 januari 2012 kl. 18:06
Varmt tack till er alla för feed-back. Vad gäller P1, Gunilla, så kom jag till skott – till saken hör att jag aldrig lyssnar på radio (vet inte ens om jag har någon, kanske finns inbyggd i ngn apparat…) – via nätet. Ja, Tomas Sjödins kombination av författare/präst gav verkligen en fin ton till programmet. Men det får mig inte att hitta “hem”. Författaren Lars Gustafsson skrev från sin amerikanska exil för massa år sedan, att många av hans elever visade märkligt stort intresse för Zen-buddhism. Han förstod inte varför, men insåg att det hade något att säga om vår tid. Jag är inte buddhist, men dess förhållningssätt och tekniker att nå andra medvetandetillstånd känns enkelt, osentimentalt och kristallklart. Alla utmaningar och “problem” i vårt jordliv handlar ytterst om att vi identifierar oss med mänskliga tillkortakommanden (vilket man t ex genom KBT-terapi försöker att bryta) i stället för att ta dem för vad de är, ja, som “människa” upplever jag mig drabbad av sorg etc. En själasörjares uppgift är att guida oss, utan att vare sig trösta eller ge hopp, in i en djupare upplevelse av oss själva där friden alltid naturligt råder. Tomas Sjödin beskrev sorgen som övergående, medan saknaden består. Själv började jag i terapi för femton år sedan för att bli av med sorgen. Till min lycka upplystes jag om att sorgen, precis som glädjen, hör till människolivet och är inget man blir av med. Problemet är inte sorgen i sig utan att vi gör motstånd mot den. Poängen i min reflektion om sorgearbete/nirvana var att kanske t o m saknaden kan vara övergående. Det känns läskigt stort, men då jag är i djup närvaro är det som att det strömmar en varm nåd av tacksamhet över att allt är och blev precis som det blev. Och jag gråter, ibland av tacksamhet, ibland av sorg, ibland av vad vet jag…